Djungelkvinnan har slutat slita av sig kläderna.

Och börjat tala.

Men sanningen om Rochom P’ngieng, 30, är ännu begravd.

Om den här historien hade skickats in till ett förlag som gav ut spännande romaner hade den antagligen sänts tillbaka med vändande post.

Den är alltför osannolik.

Men Rochom P’ngiengs berättelse är inte fiktion. Den började 1988, i en djungelby i Ratanakiri, i Kambodjas nordöstra hörn.

Nioåriga Rochom gick i väg på morgonen för att valla vattenbufflar. Till kvällen var hon inte tillbaka.

Inte nästa kväll heller. Eller nästnästa. Familjen gav upp, trodde flickan var död.

Naken och smutsig

19 år senare tröttnade en bonde på att någon ständigt stal hans mat. Han gömde sig, väntade – och fick en chock.

Tjuven var en späd, framåtböjd kvinna. Naken och smutsig, mager in på skinn och ben.

Snart trädde en man fram. Han hette Sal Lou och sa att det var hans dotter, som kommit tillbaka efter 19 år i djungeln.

Något dna-prov gjordes varken då eller senare. Sal Lou säger sig ha känt igen henne på ärret på hennes arm.

Märkliga rykten spreds. Det talades om att Rochom vägrade bära kläder och gick på alla fyra. Att hon talade ”djungelns språk”.

Att hon hade en naken man kvar i djungeln.


Hämtat från AFTONBLADET